Aktuella ämnen och diskussioner

Acceleration och hastighet skiljer sig inte alltför från den gamla cykeln, men det är bra. Den släpper fortfarande maniskt som en tävlingsmotor och har skoplaster av slät, skarp (speciellt i Race-läge) och perfekt levererade drivkraft. En superbike kommer alltid att besegra sinne, kropp och däck med sitt enorma vridmoment och tröghet, men Panigale V2: s kraftleverans är snällare och lätt att hantera. Den här hojen gör sig väldigt bra som en kompromiss för både bana och gata. De olika mappningarna som du har att välja på är Street, Sport och Track. Något som är enkelt att skifta mellan i den enkla och tydliga instrumenteringen. Det finns olika nivåer av motorbroms, tractioncontrol, wheeliecontrol och ABS som går att justera på ett enkelt sätt. För en annan som inte är ett fullfjädrat proffs på bana, är jag tacksam för att det finns till hands. Jag gillar att köra hoj ”analogt” och kör mest på gata men jag får känslan av att jag faktiskt kör den här hojen på gränser jag kanske inte hade klarat av utan dessa hjälpmedel. Instrumentpanelen består av en 4,3-tums färgdisplay som ger dig all nödvändig information på ett lätt sätt. Du behöver inte leta efter informationen i den, det får du på ett klart och tydligt sätt. Det sitter en fullt justerbar framgaffel från Showa på Panigale V2 och baktill sitter det en monoshock-dämpare från SACHS som även den är fullt justerbar. Som de var inställda på den här presskörningen, räcker de till mer än väl. Ingen åkte av banan på grund av otillräcklig fjädring. Fjädringen är sportig utan att vara hård och studsig. Fast och följsamt svalde fjädringen både kurvor och hårda inbromsningar. Inte någon gång kunde jag känna att hojen fick släpp på grund av fjädringen. Att säga något om ojämnheter på banan vore som att svära i kyrkan.